Stress under de första levnadsåren kan leda till mag- och tarmproblem senare i livet, vilket beror på förändringar i tarmsystemet och det sympatiska nervsystemet, enligt en ny studie som publicerats i tidskriften Gastroenterology.
”Vår forskning visar att dessa stressfaktorer kan ha en reell inverkan på ett barns utveckling och kan påverka tarmproblem på lång sikt. Att förstå de mekanismer som är inblandade kan hjälpa oss att skapa mer riktade behandlingar”, säger studiens författare Kara Margolis, direktör för NYU Pain Research Center och professor i molekylär patobiologi vid NYU College of Dentistry samt i pediatrik och cellbiologi vid NYU Grossman School of Medicine.
Emotionell försummelse och andra negativa upplevelser tidigt i livet kan ha en djupgående inverkan på ett barns utveckling. Forskning visar att stress tidigt i livet, både under graviditeten och efter födseln, kan forma hur hjärnan utvecklas och är kopplad till en högre sannolikhet att utveckla psykiska besvär som ångest och depression.
Forskare vid NYU College of Dentistrys Pain Research Center försökte förstå hur dessa svårigheter påverkar hjärnans tvåvägskommunikation med tarmen. När det uppstår problem med denna kommunikationsmotorväg kan människor drabbas av matsmältningsproblem, inklusive irritabelt tarmsyndrom, buksmärtor och problem med tarmens rörlighet (t.ex. förstoppning eller diarré).
”När hjärnan påverkas påverkas troligen även tarmen – de två systemen kommunicerar dygnet runt, sju dagar i veckan”, säger Margolis.
”Det finns vissa data som visar att stress tidigt i livet kan vara kopplad till tarmstörningar, men vi ville ta en djupgående titt på mekanismerna och hur dessa tarm-hjärnbanor fungerar.”
Musmodeller avslöjar bestående tarmförändringar
Forskarna undersökte stress tidigt i livet på tre olika sätt med hjälp av musmodeller och två stora studier av barn.
I studien med möss separerades nyfödda möss från sina mödrar under flera timmar om dagen, en modell för stress tidigt i livet. När forskarna undersökte dem flera månader senare (vid motsvarande ung vuxen ålder) uppvisade mössen högre nivåer av ångestliknande beteenden, magsmärtor och problem med tarmmotiliteten.
Förändringarna i tarmmotiliteten skilde sig åt beroende på kön, där honmöss drabbades av diarré och hanmöss av förstoppning.
Ytterligare experiment visade att olika signalvägar kan ligga bakom olika gastrointestinala symtom. Att slå ut sympatisk signalering till tarmen löste problem med tarmrörelserna, men inte smärtan, medan könshormoner verkade spela en roll för smärtan, men inte för tarmrörelserna. Serotoninbaserade signalvägar verkar påverka både tarmvärk och tarmrörelser.
”Detta tyder på att det inte finns någon universallösning för att behandla störningar i interaktionen mellan tarm och hjärna, och att när patienter upplever olika symtom kan vi behöva rikta in oss på olika signalvägar”, sade Margolis.
Data från människor kopplar samman stress och matsmältning
Kopplingen mellan stress i tidig ålder och gastrointestinala problem som upptäcktes i de prekliniska experimenten återspeglades i stor utsträckning i två stora studier på människor. I den ena studerade forskarna en befolkningsbaserad studie som genomfördes i Danmark med över 40 000 barn upp till 15 års ålder, varav hälften föddes av mödrar med obehandlad depression under eller efter graviditeten.
De fann att depression under och efter graviditeten hos mödrar som inte tog antidepressiva läkemedel var förknippat med att barnen hade en ökad risk att diagnostiseras med ett flertal matsmältningsstörningar, inklusive illamående och kräkningar, funktionell förstoppning, kolik och irritabelt tarmsyndrom.
Detta fynd bygger på en tidigare studie ledd av Margolis som fastställde att mödrar som tar antidepressiva läkemedel under graviditeten har större sannolikhet att få barn som diagnostiseras med funktionell förstoppning.
”Effekterna på barnens matsmältning verkar vara ännu mer påtagliga när en mammas depression lämnas obehandlad, vilket tyder på att mammor som upplever depression bör behandlas under graviditeten. Detta kan innefatta icke-medicinska åtgärder som terapi, men vissa gravida kvinnor kan också behöva läkemedel för att behandla sin depression”, sade Margolis.
”Detta fynd stärker också vårt engagemang för att utveckla antidepressiva läkemedel som inte når moderkakan – ett fokus för många av våra studier just nu.”
I en andra studie på människor analyserade forskarna data från nästan 12 000 barn i USA som ingick i studien Adolescent Brain Cognitive Development (ABCD). De tittade på negativa upplevelser i barndomen, inklusive övergrepp, försummelse och föräldrarnas psykiska hälsoproblem, samt om barnen hade matsmältningsproblem när de var nio och tio år gamla.
De fann att gastrointestinala symtom ökade vid alla typer av stress i tidig barndom.
I studierna på människor fann forskarna inga skillnader i matsmältningsresultat mellan pojkar och flickor som upplevt stress i tidig ålder, vilket tyder på att svårigheter under detta kritiska utvecklingsstadium kan påverka tarm- och tarm-hjärnhälsan, oavsett kön.
Implikationer för behandling och screening
Sammantaget visar studierna att stress i tidig ålder kan forma utvecklingen av kommunikationen mellan tarm och hjärna och bidra till långvariga gastrointestinala symtom, inklusive smärta och motoriska problem.
Genom att visa att olika signalvägar påverkar olika symtom kan framtida studier undersöka hur man kan rikta in sig på enskilda signalvägar för att mer effektivt behandla matsmältningsproblem, såsom störningar i interaktionen mellan tarm och hjärna.
”När patienter kommer in med tarmproblem bör vi inte bara fråga dem om de är stressade just nu; vad som hände under barndomen är också en mycket viktig fråga och något vi måste ta hänsyn till”, säger Margolis.
”Denna utvecklingshistoria kan i slutändan ge oss insikter i hur vissa störningar i interaktionen mellan tarm och hjärna utvecklas och hur vi kan behandla dem utifrån specifika mekanismer.”
Publikationsuppgifter
Early Life Stress Mediates GI Motility and Pain via Enteric and Sympathetic Signaling: Basic Findings and Human Links, Gastroenterology (2026). DOI: 10.1053/j.gastro.2026.02.030
