Paracetamol är ett av de vanligaste smärtstillande läkemedlen under graviditet och rekommenderas ofta när behandling behövs. Samtidigt har flera tidigare studier väckt oro genom att rapportera ett möjligt samband mellan användning av paracetamol och en ökad risk för neuropsykiatriska diagnoser hos barn, såsom autism och ADHD.
Nu visar en av de mest omfattande studierna hittills att sambandet sannolikt inte är orsaksrelaterat. Genom att jämföra syskon där mamman använde paracetamol under en graviditet men inte under en annan fann forskarna ingen ökad risk för vare sig autism eller ADHD. Resultaten har publicerats i JAMA Internal Medicine.
Syskon jämfördes för att minska felkällor
En av de största utmaningarna inom denna typ av forskning är att skilja läkemedlets effekt från andra faktorer som kan påverka barnets utveckling.
Kvinnor som använder paracetamol under graviditeten kan exempelvis skilja sig från andra gravida genom att de oftare har feber, infektioner, kronisk smärta eller andra medicinska tillstånd. Även genetiska och familjerelaterade faktorer kan påverka risken för neuropsykiatriska diagnoser.
För att minska dessa felkällor använde forskarna en så kallad syskonanalys. De jämförde familjer där ett barn exponerats för paracetamol under fosterlivet medan ett syskon inte hade gjort det. Eftersom syskon delar stora delar av sin genetik och uppväxtmiljö kan denna metod ge en betydligt säkrare bild av om läkemedlet verkligen har någon effekt.
Över en halv miljon personer ingick
Studien omfattade mer än en halv miljon barn och följde dem under många år – i vissa fall upp till 23 år.
Forskarna analyserade inte bara om paracetamol hade använts under graviditeten, utan även under vilken trimester, hur ofta läkemedlet användes och vilka doser som förskrivits. Informationen hämtades från nationella hälsoregister med lång uppföljningstid.
När alla analyser var genomförda fanns ingen statistiskt säkerställd koppling mellan paracetamolanvändning under graviditeten och risken för att barnet senare skulle diagnostiseras med autism eller ADHD när syskon jämfördes med varandra.
Tidigare samband verkar bero på andra faktorer
Forskarna noterade att traditionella observationsstudier fortfarande visade ett svagt samband mellan paracetamol och neuropsykiatriska diagnoser.
Men när familjefaktorer och genetiska likheter kontrollerades genom syskonanalysen försvann sambandet nästan helt.
Forskarna undersökte även kvinnor som använde paracetamol före graviditeten eller efter förlossningen. Även där sågs liknande små riskökningar, vilket talar för att det inte är läkemedlet i sig som förklarar resultaten utan snarare bakomliggande familje- eller hälsorelaterade faktorer.
Viktigt för gravida kvinnor
Paracetamol är det smärtstillande läkemedel som idag rekommenderas när behandling behövs under graviditet.
Forskarna betonar att obehandlad feber, infektion eller svår smärta också kan innebära risker för både den gravida kvinnan och fostret. Därför kan det i många situationer vara viktigare att behandla symtomen än att undvika läkemedlet.
Resultaten ger därför ett viktigt vetenskapligt stöd för dagens medicinska rekommendationer, även om forskarna fortfarande betonar att läkemedel under graviditet alltid bör användas vid medicinsk indikation och i lägsta effektiva dos under kortast möjliga tid. Även flera europeiska expertgrupper har nyligen kommit fram till samma slutsats.
Ett viktigt besked efter flera års debatt
Frågan om paracetamol under graviditeten har varit omdiskuterad under flera år, inte minst efter att ett antal tidigare observationsstudier rapporterat möjliga samband med autism och ADHD.
Den nya studien stärker bilden att dessa samband sannolikt beror på andra bakomliggande faktorer snarare än på läkemedlet självt.
Forskarna menar därför att resultaten bör ge ökad trygghet både för gravida kvinnor och för vårdpersonal som behöver fatta beslut om behandling av smärta eller feber under graviditeten.
Publikationsuppgifter
Should pregnant women worry about taking Tylenol? A 20-year sibling-matched study finds no link to autism or ADHD. JAMA Internal Medicine (2026). DOI: 10.1001/jamainternmed.2026.2215.
