AI-genererad illustrationsbild: Vetenskapsnytt.se. Bilden är en konceptuell illustration, inte observations- eller mätdata.
I mycket täta stjärnhopar kan kollisioner ha hjälpt till att bygga ovanligt massiva stjärnor, som senare kunde kollapsa till svarta hål. En UCLA-ledd modell kopplar den processen till gåtan om hur stora svarta hål hann växa fram så tidigt i universums historia.
Nära solen är avstånden mellan stjärnorna så stora att direkta kollisioner är sällsynta. I det unga universums kompakta stjärnsystem kan förhållandena ha varit helt andra. Där kan täthet och hastigheter göra närkontakter till en viktig del av hur systemen utvecklas.
Kollisionens hastighet ändrar följden
Studien undersöker miljöer både med och utan ett svart hål i centrum. Relativt långsamma stjärnkollisioner kan leda till sammanslagningar. Om samma stjärna växer genom flera sådana händelser kan resultatet bli ett mycket massivt objekt. En senare kollaps kan då ge ett större startfrö för ett svart hål.
Snabba kollisioner kan i stället förstöra stjärnor och frigöra gas. När ett svart hål redan finns påverkar dess gravitation hastigheterna i närheten. Därmed kan samma slags täta miljö skifta mellan att bygga större stjärnor och att producera material runt ett svart hål.
En modell med koppling till kosmologiska simuleringar
Forskarna utvecklade ett analytiskt ramverk där villkoren hämtas från högupplösta simuleringar av universums utveckling. Modellens förutsägelser jämfördes också med Monte Carlo-simuleringar. Det gav möjlighet att undersöka flera slags täta stjärnsystem inom ett gemensamt ramverk.
Arbetet är alltså inte en direkt observation av en viss stjärna som kolliderar, blir jättelik och sedan bildar ett svart hål. Det prövar vilka processer som är möjliga under angivna förhållanden. Hur ofta de förhållandena faktiskt förekom är en del av den fortsatta forskningsfrågan.
Kan också belysa de små röda prickarna
Modellen kan bidra till tolkningen av de kompakta objekt som brukar kallas little red dots och som har uppmärksammats i observationer av det tidiga universum. En möjlig koppling är gasrika miljöer runt svarta hål, där förstörda stjärnor bidrar med material. Andra delar av modellen undersöker hur en mycket massiv stjärna kan byggas upp före kollapsen.
Sådana samband gör det möjligt att formulera mer precisa jämförelser med observationer. Men en modell som kan återskapa vissa egenskaper behöver inte vara den enda förklaringen. Skillnader mellan konkurrerande scenarier måste sökas i sådant som framtida mätningar faktiskt kan skilja åt.
UCLA presenterade resultaten den 26 oktober och länkar till publiceringen i The Astrophysical Journal. En tidigare version finns på arXiv sedan mars. Arbetets bidrag är framför allt att förena stjärnornas lokala dynamik med större frågor om galaxernas och de svarta hålens tidiga utveckling.
Läs också om Luminas simulering av det tidiga universum.
