Trippelnegativ bröstcancer är särskilt aggressiv och svår att behandla, men ny forskning kan erbjuda en ny metod för att bekämpa denna ofta dödliga sjukdom.
Ett forskarteam från University of Mississippi har upptäckt att nanopartiklar som innehåller cancerläkemedel blir mer effektiva mot denna cancerform om de beläggs med en sockerliknande substans. De har publicerat sin forskning i Advanced Healthcare Materials.
”Den kallas trippelnegativ eftersom den inte har någon av de tre saker som vi har utvecklat behandlingar för att bekämpa cancer”, säger Eden Tanner, biträdande professor i kemi och biokemi. ”Den drabbar särskilt unga kvinnor, och särskilt svarta och afroamerikanska kvinnor.
Det innebär att vi verkligen måste tänka kreativt om nya sätt att försöka behandla denna cancer.”
Mer än 1 av 10 bröstcancerdiagnoser gäller trippelnegativ bröstcancer. Denna cancer är särskilt svår att behandla eftersom den inte producerar höga nivåer av östrogen, progesteron eller proteinet HER2, som alla vanligtvis används för att behandla cancer med läkemedel.
Förekomsten av trippelnegativ bröstcancer är högre än genomsnittet i Mississippi. En rapport från 2024 från University of Mississippi Medical Center visade att 37 % av bröstcancerfallen som behandlades vid centret mellan 2016 och 2023 var trippelnegativa – mer än dubbelt så många som det nationella genomsnittet.
Den aggressiva naturen hos denna cancer, i kombination med dess resistens mot många vanliga behandlingar, innebär att dödligheten är högre än för andra cancerformer.
Även om denna cancer inte höjer nivåerna av vanliga läkemedelsmål, har forskarteamet vid Ole Miss hittat ett nytt sätt att leverera cancerbehandlingar direkt till cancercellerna.
”En sak som är gemensam för alla patienter (med trippelnegativ bröstcancer) är att de överuttrycker glukostransportörer för att transportera mer socker till cellerna”, säger Tanner. ”I grund och botten är den sötnos. Så hur kan vi få den att ta sin medicin? Vi lindar in den i socker.”
Genom att belägga nanopartikelcancerbehandlingen med socker ”lurar” forskarna effektivt cancern att absorbera medicinen, säger Tanner.
”Läkemedlet i sig är inkapslat i nanopartikeln, som sedan beläggs med glukos”, säger Mira Patel, en junior kemistudent från Vicksburg.
När de injiceras i blodomloppet kan dessa sockerbelagda cancerbehandlingar ”åka snålskjuts” på röda och vita blodkroppar, säger Tanner. Läkemedlet färdas genom kroppen på blodkropparna som på en buss och fångas slutligen upp av cancercellernas glukostransportörer.
”Eftersom trippelnegativa bröstcancerceller överuttrycker GLUT-transportörer finns det en större affinitet mellan nanopartiklarna och dessa celler”, säger Patel, en medförfattare till studien som först anslöt sig till Tanner Lab genom ARISE Summer Program som gymnasieelev.
”Denna metod kan ge något som kommer att förändra hur vi behandlar denna cancer i framtiden, och på ett sätt som inte påverkar våra normala, friska celler.”
Trippelnegativ bröstcancer är inte den enda sjukdomen som överuttrycker glukostransportörer, vilket innebär att läkemedelsleveransmetoden kan användas för att behandla andra sjukdomar.
”Vi har ännu inte testat tekniken på dessa andra sjukdomar, men det finns goda skäl att tro att en liknande strategi kan fungera”, säger Tanner. ”Det är spännande nyheter för sjukdomar som koloncancer, hjärncancer och fettlever, som också har höga nivåer av glukostransportörer.”
Innan administreringsmetoden kan tas i bruk måste forskarna dock testa den under sjukdomsförhållanden. Med tanke på förekomsten av trippelnegativ bröstcancer i delstaten kan resultaten av deras arbete rädda liv i Mississippi.
”En av våra starkaste drivkrafter som forskargrupp är att tänka på vetenskapliga innovationer som verkligen kan hjälpa invånarna i Mississippi”, säger Tanner. ”Med tanke på vår delstats profil känner vi oss särskilt motiverade att ta itu med dessa problem.”
Mer information: Gaya S. Dasanayake et al, Glyco Ionic Liquids as Novel Nanoparticle Coatings to Enhance Triple‐Negative Breast Cancer Drug Delivery, Advanced Healthcare Materials (2025). DOI: 10.1002/adhm.202500592
