Arkeologer har analyserat rituella platser och monumentala byggnader över hela Polynesien och ifrågasätter teorin att Rapa Nui (Påskön) utvecklades isolerat efter den första bosättningen.
De första människorna i Polynesien bosatte sig på öarna från väst till öst och expanderade snabbt från Tonga och Samoa över havet till centrala Östra Polynesien och därifrån till avlägsna länder som Hawaii, Rapa Nui och Aotearoa/Nya Zeeland.
Efter denna första kolonisering trodde man att öarna i östra Polynesien, särskilt den avlägset belägna Rapa Nui, förblev isolerade från den övriga Stilla havet. Trots sitt avlägsenhet har dock liknande rituella sedvänjor och monumentala strukturer observerats i östra Polynesien.
Ett sådant exempel är byggandet av marae. Dessa rektangulära gläntor var gemensamma rituella platser som på vissa ställen fortfarande är heliga.
De förändrades dock över tiden på olika öar: på Rapa Nui byggdes de berömda moai-skulpturerna och placerades på rituella tempelplattformar inom marae.
För att omvärdera hur rituella uttryck spreds och utvecklades i regionen jämförde professorerna Paul Wallin och Helene Martinsson-Wallin från Uppsala universitet arkeologiska data och radiokarbonåldrar från bosättningar, rituella platser och monument i hela Östra Polynesien. Deras resultat publiceras i tidskriften Antiquity.
”Migrationsprocessen från västra Polynesiens kärnområden, såsom Tonga och Samoa, till östra Polynesien är inte omtvistad”, säger författarna. ”Däremot ifrågasätts den statiska kolonisering och spridning från väst till öst som föreslagits för östra Polynesien, liksom uppfattningen att Rapa Nui endast koloniserades en gång i det förflutna och utvecklades i isolering.”
Tidig rituell struktur med stenbeläggning och plattform vid Ahu Nau Nau, Anakena, på Rapa Nui. Ovanför syns den återuppbyggda, utsmyckade ahu med moai-statyer. Foto: A. Skjölsvold, Antiquity
Författarna identifierade tre separata faser av rituell aktivitet i Östra Polynesien. Den första speglar expansionen från väst till öst, under vilken den rituella aktiviteten var inriktad på handlingar som begravningar och festmåltider. Dessa platser markerades med upprättstående stenar. Dessa aktiviteter bildades genom kontinuerlig kontakt inom interaktionsnätverk.
I den andra fasen blev ritualerna tydligare genom byggandet av marae. Radiokarbonanalyser tyder på att idén att göra rituella platser mer synliga uppstod på Rapa Nui och sedan spred sig västerut tillbaka till centrala Östra Polynesien genom befintliga utbytesnätverk.
Slutligen definierades den tredje fasen av ökad isolering, vilket ledde till interna förändringar. När hierarkiska sociala strukturer utvecklades oberoende av varandra på Rapa Nui, Tahiti, Hawaii etc. byggdes stora monumentala strukturer för att visa makt.
”Den viktigaste upptäckten är att vi, baserat på C-14-datering, kan observera en initial spridning av rituella idéer från väst till öst”, säger professor Wallin. ”De komplexa, enhetliga rituella utrymmena (kända som marae) visar dock tidigare dateringar i öster.”
Sammantaget ifrågasätter resultaten inte uppfattningen att Polynesien befolkades från väst till öst, men de visar att den efterföljande rituella utvecklingen var mycket mer komplex än man tidigare trott.
Detta tyder på att interaktionsnätverken mellan öarna var starka och, vilket är viktigt, att nya idéer också överfördes från öst till väst.
”Denna artikel ifrågasätter allmänt accepterade idéer om förflyttningen och utvecklingen av rituella tempelplatser i Östra Polynesien”, sammanfattar professor Wallin. ”Fynden tyder på ett mer komplext mönster än man tidigare trott. Inledningsvis har det visats att rituella idéer spreds från väst till öst. Senare utvecklades mer utarbetade tempelstrukturer på Påskön, som sedan påverkade andra delar av Östra Polynesien i en rörelse från öst till väst.”
Mer information: From ritual spaces to monumental expressions: rethinking East Polynesian ritual practices, Antiquity (2025). DOI: 10.15184/aqy.2025.96
