Många ekologer antar att förändringarna i naturen måste accelerera i takt med att den globala uppvärmningen ökar.
De antar att när temperaturerna stiger och klimatzonerna förskjuts kommer arter att utrotas lokalt och kolonisera nya livsmiljöer i allt snabbare takt, vilket leder till en snabb omstrukturering av ekologiska samhällen. En ny studie av forskare vid Queen Mary University of London (QMUL) och publicerad i Nature Communications visar att detta definitivt inte är fallet.
Forskarna analyserade en omfattande databas med undersökningar av biologisk mångfald, som omfattar marina, sötvattens- och landekosystem under det senaste århundradet. Bevisen visade att inte bara hade ”omsättningen” av arter i lokala livsmiljöer inte ökat, utan att den istället hade minskat avsevärt.
Dr Emmanuel Nwankwo, huvudförfattare till studien, förklarade: ”Naturen fungerar som en självreparerande motor som ständigt byter ut gamla delar mot nya. Men vi har upptäckt att denna motor nu håller på att stanna.”
Den inneboende dynamikens dominans
Studien fokuserade på perioden sedan 1970-talet, en tid som präglats av en dokumenterad acceleration av globala yttemperaturer och miljöförändringar. Forskarna jämförde artomsättningshastigheten – den hastighet med vilken arter ersätter varandra – före och efter denna klimatacceleration.
I motsats till förväntningarna att yttre klimatkrafter skulle driva på en snabbare förändring, visade data att omsättningen under 1–5-årsperioder tenderade att bli långsammare. Denna avmattning var konsekvent i olika miljöer, såsom landlevande fågelpopulationer eller havsbotten.
Professor Axel Rossberg, medförfattare till studien vid Queen Mary University of London, sa: ”Vi blev förvånade över hur stark effekten är. Omsättningshastigheten minskade vanligtvis med en tredjedel.”
För att förklara detta kontraintuitiva resultat pekar forskarna på det grundläggande sättet som ekosystem organiserar sig på. Studien tyder på att de analyserade samhällena inte bara reagerar passivt på externa klimatfaktorer.
Istället verkar de fungera i ett tillstånd som kallas ”multipelattraktorfasen”, vilket förutsågs av teoretisk fysiker Guy Bunin 2017. Denna fas med flera attraktorer är ett tillstånd där arter kontinuerligt ersätter varandra på grund av interna interaktioner – som i ett gigantiskt, oändligt spel av sten-sax-påse – även utan miljöförändringar. Den nya studien ger nu starka empiriska bevis för att denna fas med flera attraktorer existerar och faktiskt dominerar naturen.
Ett oroande tecken på försämring
Om ekosystemen drivs av denna inneboende dynamik, varför avtar omsättningen? Författarna hävdar att den observerade avmattningen är en bieffekt av miljöförstöring och minskningen av regionala artpooler.
I ett hälsosamt ekosystem i ”flera attraktorer-fasen” håller en stor pool av potentiella koloniserare artomsättningen igång. Men när mänsklig aktivitet förstör livsmiljöer och minskar dessa regionala pooler, minskar antalet potentiella koloniserare. Detta saktar ner takten med vilken arter ersätter varandra.
Dr Nwankwo säger: ”I annan forskning ser vi tydliga tecken på att mänsklig påverkan orsakar en avmattning av omsättningen. Det är oroande.”
Resultaten tyder på att en brist på förändring i den lokala artsammansättningen inte bör misstas för stabilitet eller ett hälsosamt ekosystem. Istället kan den utbredda avmattningen tyda på att de interna drivkrafterna för biologisk mångfald tappar fart på grund av utarmningen av det regionala livet.
Publikationsuppgifter
Emmanuel C. Nwankwo et al, Widespread slowdown in short-term species turnover despite accelerating climate change, Nature Communications (2026). DOI: 10.1038/s41467-025-68187-1
