AI-genererad illustrationsbild: Vetenskapsnytt.se.
Två nästan kompletta skelett från Kina ger stöd för ett oväntat levnadssätt hos ett urtida groddjur. Forskarna beskriver Gerrothorax maritimus som ett djur anpassat till ett helt marint liv, omkring 237 miljoner år tillbaka i tiden.
Studien publicerades den 26 oktober i Nature Ecology & Evolution. Bakom arbetet finns forskare vid Geological Museum of Guizhou, Peking University och University of California, Davis.
Ett ovanligt steg för groddjur
Många djurgrupper har återvänt till havet under evolutionen. För groddjur är ett liv helt utan tillgång till landbaserat sötvatten däremot ett särskilt problem. Dagens arter har ofta genomsläpplig hud som gör vatten- och saltbalansen känslig.
Det nya djuret tillhör en utdöd stamgrupp. Det ska därför inte beskrivas som en vanlig nutida salamander som råkat hamna i saltvatten. Dess anatomi hade andra förutsättningar.
Gerrothorax maritimus hade en bred, tillplattad kropp med ett omfattande benpansar. Forskarna uppskattar längden till ungefär 90 centimeter. Kroppsformen gör djuret till en tydlig kontrast till den smala salamander många först föreställer sig.
Fossilens sammanhang stärker tolkningen
Att ett fossil hittas i havssediment bevisar inte automatiskt att djuret levde där. En kropp kan transporteras från en flod eller kust och hamna långt från sin vanliga miljö.
Forskarna kombinerade därför flera ledtrådar. Fyndplatsen representerar en dåtida havsmiljö långt från större landmassor. Skeletten är dessutom nästan fullständiga och sammanhängande, vilket talar för att kropparna inte genomgått omfattande transport och sönderfall.
Till detta kommer analyser av strontiumisotoper. Fossilens isotopsammansättning liknade den som förväntas i havsvatten från den aktuella perioden. Geologin, bevarandet och kemin pekar därmed åt samma håll.
Pansaret kan ha ändrat spelreglerna
Forskarna föreslår att benpansaret begränsade utbytet av vatten, gaser och salter genom huden. Det kan ha gjort gälar och tarm viktigare för sådana funktioner och därmed öppnat en annan väg till saltvattensanpassning.
Det är en evolutionär förklaring byggd på anatomi och jämförelser. Saltregleringen har förstås inte kunnat mätas hos det utdöda djuret. Fossilen ger starka ledtrådar om livsmiljön men inte en direkt registrering av varje fysiologisk process.
Ett bottenlevande rovdjur?
Den flata kroppen och skallens form passar enligt forskarna ett liv nära botten, där djuret kan ha fångat byten genom att suga in dem i munnen. Även den beskrivningen är en tolkning av byggnaden, inte ett observerat jaktbeteende.
Fyndet breddar bilden av vilka miljöer urtida släktingar till groddjur kunde utnyttja. Samtidigt bygger artbeskrivningen på två individer. Fler fynd kan visa hur vanlig denna anpassning var och om liknande djur levde på andra platser.
För paleontologerna är poängen därför större än ett märkligt djur: flera oberoende typer av bevis gör det möjligt att pröva hur en sedan länge försvunnen organism faktiskt levde.
Läs också om hur dagens havsdjurs livsmiljöer undersöks.
Studie och källor
A fully marine stem amphibian from the Late Triassic of China (2026). DOI: 10.1038/s41559-026-03209-9. UC Davis forskningsmeddelande.
